Skola - Yrkesliv - Samhälle

Detta arbete hade vid projektstarten 2010 som utgångspunkt att undersöka och formulera metoder till att öka antalet kvinnliga instrumentalister inom vissa underrepresenterade genrer vid högre musikutbildningar i landet.

Vi konstaterade att komplexiteten i att på ett effektivt sätt närma sig orsak och förslag till lösningar på såväl detta som andra jämställdhetsproblem tvingar oss in på ett väldigt stort område att analysera. Man inser även att orsak och verkan i dessa sammanhang har sina rötter i en individs hela uppväxttid. Med andra ord måste hänsyn tas till scenkonstnärens hela utbildningsväg för att förstå helheten och därmed få ett vettigt underlag till förslag på förändringar. Utgångspunkten är musikområdet men många erfarenheter och slutsatser av arbetet kan även överföras till hela scenkonstområdet.

Arbetet bygger dels på mångåriga egna erfarenheter som professionella musiker och som kurs- och seminarieledare av kursen "Frilansarens Värld" dels utifrån ett 30 tal intervjuer med representanter från lärarkår, timlärare, studenter och administrativ personal från i första hand Musikhögskolan i Malmö, Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, Kungliga Musik Högskolan i Stockholm samt Fridhems Folkhögskola i Svalöv. Dessutom har ett antal utövande professionella scenkonstnärer samt administratörer inom kultursektorn lämnat synpunkter i dessa frågor.

Att vi själva sedan många år är aktiva musiker och lärare med stor personlig kontaktyta inom alla grupperingar upplever vi som stora fördelar genom att vi i många intervjusammanhang kan ha en öppen dialog med löfte om anonymitet.

Analys av nuläge

Det vore önskvärt med en bättre helhetssyn och ett tydligare ansvarstagande över utbildningssystemets mål och metoder ur såväl den blivande konstnärens synvinkel som kopplingen till samhällets kulturpolitiska mål. Om detta samband inte regleras av någon eller tas på allvar medför det uppenbarligen att man som utbildare tycks stirra sig mer blind på sina egna ekonomiska och organisatoriska problem än att uppfylla samhällets och konstnärens kunskapsbehov som väl egentligen borde vara tanken med hela utbildningssystemet. I dagsläget finns tydliga tecken på ekonomiska och organisatoriska bekymmer hos flera högre läroanstalter på scenkonstområdet vilket försämrar möjligheten till såväl utveckling och förnyelse av utbildningsmetoder som samarbete med andra aktörer.

Musikundervisning i allmänhet styrs av i många fall gamla vedertagna normer både beträffande organisation och konstnärligt innehåll. Att identifiera dessa normer och deras innebörd är egentligen inte speciellt svårt utan svårigheten handlar om att se helheten och behovet i varje individs utveckling.
Så som utbildningssystemet är uppbyggt finns det ingen instans som tar ansvar för hur enskilda individer påverkas av den ganska snåriga vägen genom olika skolor där utbildarna numer styrs av konkurrens och lönsamhet vilket riskerar att kvantitet går för kvalitet.

Helhetsansvaret för elevens utveckling av sitt konstnärskap och sin personlighet ligger alltså enbart hos eleven själv. Bristen på helhetssyn kring konstnärens samhällsroll medför dessvärre ett mycket lågt intresse från utbildare att undervisa sina elever i konsten att leva på sin konst, gällande regler, ekonomihantering, konstens organisationer, politik, finansiering, maktstrukturer och kunskap om allt annat en i många fall ofrivillig entreprenör behöver. Vi vill därför återigen påpeka vikten av en vettig helhetssyn på mening och syfte med alla konstnärliga utbildningar i landet och som ju innehållsmässigt bör stämma överens med vår tids behov.
Utgångspunkten till de musikerutbildningar och läroplaner vi har idag är tänkta som förberedelse till fasta anställningar på olika institutioner och liknande vilket inte alls stämmer med dagens verklighet där de flesta hamnar i egenföretagande med eller mot sin vilja.

Allmängiltiga lösningar och sanningar kan ibland motverka sitt syfte inte minst inom konstnärliga uttrycksformer. Alla utövare har en individuell utvecklingskurva med avseende på både tid och inriktning. Man har därför inom de högre musikutbildningarna en jämförelsevis läraretät undervisningssituation med mycket personlig och därför resurskrävande undervisning. Denna mästare - lärling situation ställer stora krav på att läraren kan undvika att överföra sina egna normer på eleven eftersom det uppstår en beroendesituation. Detta belyser återigen frågan om normens betydelse och vikten av att mästaren i detta exempel verkligen är medveten sin makt över konstens och elevens framtida inriktning.
Det känns motiverat att studera hur lärarutbildningar tar upp den här aspekten på orsaker som har direkt påverkan på jämställdhet och i förlängning även andra lika viktiga aspekter i former av begreppen Situationell Makt och Intersektionalitet.

Fridhems Folkhögskola i Svalöv har haft en ettårig linje för kvinnliga musiker. Trots föredömligt goda resultat under de gångna elva årens verksamhet har inte andra skolor följt efter. Linjen upphör från hösten 2012. En vanlig åsikt är att en sådan linje förknippas med lägre inträdeskrav och kvalitet samt som en slags kvotering vilket ger en orättvis konkurrenssituation.

Tankar och citat från intervjuerna att användas som idé och diskussionsunderlag:

"Dags för ny syn på musikens genreindelning. Genrer överlag blir ett hinder i musikens utveckling? Kanske dags att bara prata om en gemensam genre?
Varför inte "Kreativ Musik", jämför med begreppet "Kreativa Näringar?"

"Killar anses ha fördel av ett nördigare beteende under tonåren vilket innebär att mer tid läggs på instrumentövning än vad tjejer prioriterar i samma ålder. Speciellt vid 12, 13 års ålder uppstår en skiljelinje i inställning till vad som är viktigt."

"Brist på kvinnliga förebilder är den vanligaste förklaringen till ointresse hos kvinnor att spela jazz av traditionell karaktär."

"Manlig norm dominerar skolor med mycket fokus på teknisk färdighet."

"Män ignorerar projektförslag från kvinnor men märker inte att man gör dom till sina egna..."

"Faran med allt för fri undervisning, alla ska bestämma, alla ska veta allt, alla blir förvirrade."

"Uttryck som - Manliga eller Kvinnliga sätt att uttrycka sig i musik - är ingen bra utgångspunkt. Man bör inte lyfta fram skillnader som man upplever för att inte befästa fördomar och normer."

"Vissa genrer sedan länge är mer eller mindre skapade av män och kanske därför delvis är ointressanta för kvinnor. Detta faktum skulle ju till viss del kunna förklara bristen på kvinnliga instrumentalister inom jazzgenren."

"Ordet kompetens förknippas med män"

"Jämställdhet ger konstnärlig frihet att hämta inspiration från fler uttryckssätt"

"Attityd, en egenskap som är lika viktig som finslipad instrumentkontroll. Kvinnor har mer attityd i sin konst, mer noggranna i att definiera känslor som del i uttrycket"

Jämställdhetsarbete i dag

Man kan konstatera att i nuläget har vi i stort sett kvantitativ jämställdhet bland elever och studenter inom konstmusik och till viss del på folkmusikområdet medan det inom de så kallade afro- eller improvisationslinjerna fortfarande är stor dominans av män.
Däremot släpar den kvalitativa jämställdheten efter inom i stort sett alla områden, inte minst inom lärarkårer och administrationer. Detta konstaterande delar vi även med den statliga utredningen "Plats på Scen" (SOU 2006:42).

En viktig orsak till den inom vissa genrer ojämna könsfördelningen är att antalet sökande är för få. Alltså intresset bland kvinnor och män att spela en viss typ av musik och instrument varierar i hög grad. Vill man hitta en förklaring krävs en analys av var i utvecklingskedjan detta uppstår. En vanlig förklaring är att man bör titta tidigare i utbildningssystemet och kanske framförallt på gymnasienivå.

På senare år har medvetenheten om jämställdhetens betydelse ökat inom utbildningssystemet. En av de viktigaste faktorerna för att öka möjligheter till förändringar av synsätt och normer borde vara att så snabbt som möjligt få en kvantitativ jämställd lärarkår. Så är dock inte fallet än dessvärre. Som exempel finns det procentuellt sett betydligt färre anställda kvinnliga lärare än män i förhållande till antal kvinnliga elever på våra högskolor.

Kvotering i olika sammanhang möts ofta av en ovilja eftersom det anses förknippas med orättvisa och sämre kvalitet. Denna inställning kan hittas hos bägge könen. Då den manliga normen oftast styr kvalitetsbegreppet blir den svår att ändra på åtminstone på kort sikt.

Projektet "Tankesmedja för en bättre jämställdhet på högskolan" startade våren 2011 initierad av Statens Musikverk, bestående av representanter från HSM, KMH, Malmö Musikhögskola, Musikhögskolan Ingesund, regionrepresentanter från föreningen IMPRA samt Thomas Gustafsson från GAC. Uppdraget har initialt varit att besöka nämnda högskolor och träffa representanter från skolorna som då har rapporterat och presenterat sitt jämställdhetsarbete. Dessa besök har varit givande och gett en bra bild över skolornas arbete med jämställdhet. Man kan konstatera att omfattningen och metoder skiljer sig en del mellan skolorna.
På HSM i Göteborg genomförs projektet "Musik och genus" som är ett treårigt projekt med slut under 2012 för pedagogisk och konstnärlig utveckling av utbildningarna på skolan. Projektet berör elva utbildningar på kandidatnivå och tre på masternivå och involverar cirka 160 medarbetare och 600 studenter.
På KMH i Stockholm genomförs olika aktiviteter och utbildningar i effektiva rekryteringsmetoder samt något man kallar meritportfölj som stöd för att lyfta fram rätt typ av meriter och att ge en rättssäker hantering vid olika typer av anställningar. För att komma till rätta med gamla normproblem inom administrationen på KMH införs nu att Studentens Lärande skall vara utgångspunkten vid programmeringen av de dataprogram som används för schemaläggning istället för som tidigare Lärarnas Aktiviteter. På så vis ger det en ny så kallad "tankefigur" som på sikt skall ge positiva effekter på skolans normer och därmed jämställdhet.
Generellt kan vi alltså konstatera att alla skolor anordnar olika former av projekt samt genomför utbildningar i jämställdhet och genuskunskap men att det förmodligen kommer ta lång tid att utvärdera de egentliga effekterna.
Allmänna jämställdhetspåbud finns till alla skolor med dokument att läsa för att ge sin personal kunskaper på området. Dock saknas uttalade krav om fortbildning eller uppföljning.

Alla högre skolor har numer en tydlig målsättning om att ha jämställd representation i alla intagningsjurys.

Förändringsarbete för jämställd konst och kultur i framtiden

Vi ser ett behov av att undersöka om utbildningssystemets organisation och maktstruktur är anpassade till vår tids kulturpolitiska mål och konstnärliga behov. Detta är en viktig förutsättning för att kunna förbättra både konstens och jämställdhetens möjligheter till utveckling i framtiden.
Ett exempel på denna från samhällets sida i vissa fall bristfälliga helhetssyn kan vara att det satsas stora resurser på scenkonstutbildning men i stort sett ingenting på fortbildning för frilansare. En förklaring kan vara okunskap om att större delen av verksamma scenkonstnärer är frilansande företagare som saknar anställning.

För att få bra resultat vid kontakt med beslutsfattare inom utbildningssystemet måste det finnas väl underbyggda argument. Alla utbildare är numer medvetna om statistiken och har vidtagit åtgärder i enlighet med direktiven i form av jämställd representation i jurygrupper och viss mån även kvotering vid intagningar på senare år. Man kan säga att den kvantitativa jämställdheten som ju är lätt att åtgärda och mäta börjar bli utjämnad medan den kvalitativa jämställdheten kräver betydligt längre tid att utveckla. Därför bör vi hitta argument för långsiktiga lösningar där alla känner att man får fördelar.

En analys av till exempel skolornas traditionella organisationsformer visar enligt den statliga utredningen "Plats på Scen" att normer, värderingar och ideal är mycket statiska och svåra att ändra på. En ökning av det underrepresenterade könet leder alltså inte nödvändigtvis till förändring av normer och strukturer, så man kan inte låta arbetet med jämställdhet sluta där.

Det är nog ingen som tycker att begreppet kvotering är något positivt och eftersträvansvärt i sig. Därför behövs i dagsläget även olika former av någon slags av "morot" som startar jämställdhetsprocesser i framtiden på ett kanske mer naturligt sätt. Att på olika sätt visa på en slags genuskraft (mankvinna i förening) i samhällets och konstens tjänst kan vara en väg att gå.

Det finns en utbredd uppfattning om att konst som skapas i en "jämställd" situation på ett positivt sätt skiljer sig från gängse normer inom vissa genrer. Att på ett pedagogiskt sätt kunna visa på denna mekanism och förklaringsmodell skulle även med fördel kunna användas för att visa på positiva effekter beträffande liknande företeelser inom områden som klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsduglighet- alltså inom ett begreppsområde kallat Intersektionalitet.

Vidareutbildning av lärare och administratörer beträffande genusperspektiv och hantering av maktstrukturer skulle hjälpa till att lösa jämställdhetsproblem på ett naturligare sätt än kvotering.
GAC, som ett exempel, utvecklar nu sådana kurser som vänder sig till lärare och administratörer vid skolor och kulturens övriga institutioner där man med hjälp av Intersektionalitet och dess tillämpningar kan upptäcka de mekanismer som styr och påverkar verksamheter och därmed lättare kan göra positiva förändringar i beteenden och organisationsstrukturer.

Det känns motiverat att i en sådan här process även undersöka och ifrågasätta om de vedertagna organisationsformer som finns inom utbildningssystemet är konstruerade för att optimalt ta hänsyn till och verka för en konstnärlig och jämställd framtid. Vi tycker det är dags att pröva på och konstruera nya utbildnings- och organisationsformer utifrån konstens och konstnärens villkor med sina ständiga krav på att kunna verka i en föränderlig omgivning.

Enligt utredningen "Plats på Scen" är det mycket svårt att kunna ändra "gamla etablerade" normer ur ett jämställdhetsperspektiv i våra befintliga institutioner. Enligt våra egna erfarenheter och efter kontakter på olika nivåer inom alla kulturens institutioner, finns det en inbyggd rädsla i organisationer och samhällets fasta strukturer för att tappa i status och makt, vilket medför en tröghet i utvecklings- och förändringsprocesser som i sin förlängning dessvärre försämrar möjligheterna till att utveckla konsten och dess aktörer.
En viktig orsak till detta tillstånd är att man INTE kan eller vill förstå vilka normer man låter sig styras av. Att tydliggöra dessa normer, såväl ur ett genusperspektiv som ett konstnärligt/kvalitativt, samt förklara innebörden ser vi som en förutsättning i detta arbete.

Institutionernas ambition måste ju vara att ligga i framkant på alla konstens områden. Ett effektivare och grundligare jämställdhetsarbete tillsammans med nyskapande intersektionalitetsarbete och bejakandet av dynamiska kreativa möten med omvärlden skulle vara ett självklart sätt att stärka institutionernas status och effektivitet.

Med tanke på nya strömningar i samhället (enligt Europaparlamentets resolution den 10 april 2008 om kulturindustrin i Europa) om konstens betydelse för hela samhällsbygget med avseende på de så kallade Kreativa Näringarna, är det hög tid att se över de konstnärliga skolornas uppdrag, innehåll och organisationsform.
De högre utbildningarna inom genren har under senare år en ständig brist på rörliga ekonomiska medel oftast beroende på höga fasta kostnader. Detta i kombination med stelbenta invanda regelverk med stort fokus på traditionella uttrycksformer, tenderar motverka konstens grundprincip som handlar om föränderlighet och ifrågasättande, något som är en grundsten i allt konstnärligt skapande.
Den traditionella konstmusikens norm styr fortfarande över prioriteringar och ekonomi på många skolor och därmed på bekostnad av andra genrer. Kopplingen mellan skolors olika inriktning/utbildningsmål och val av sina lärare är oklara. Lärare som inte arbetar parallellt som musiker saknar ofta insikt om konstnärens samhällsroll och dess praktiska konsekvenser. Lärarutbildningar måste dessutom anpassas för en framtid där konsten kan ha en förändrad samhällsroll. Efterfrågan finns på analys och resultat.

Vi har de senaste åren sett initiativ till samarbete och resurssatsning mellan näringsdepartementet och kulturdepartementet med utgångspunkt i intresset för Kreativa Näringar. Vi får hoppas att detta intresse även gäller utbildningsdepartementet.
Att värna om konstens utveckling borde självklart ha samma prioritet som forskning har inom andra områden.

Det är oklart idag vem som har det övergripande ansvaret eller översikten beträffande enskilda elevers hela skolgång. Effekter av studievägledning i form av Mentorer/Coacher/Vägledare borde utredas. Vissa försök har genomförts men i begränsad skala.
Nuläget är att eleven är utlämnad till marknaden och reklam från konkurrerande skolor som är beroende av största möjliga antal elever för sin överlevnad.

Utred och reformera anställningsformer för lärare. Den vanligt förekommande anställningsformen timlärare, innebär ofta att läraren har dålig kontakt med skolans administration och därmed får bristfällig information om till exempel skolans förhållande till jämställdhet och genusperspektiv. Otidsenliga ersättningsprinciper för tillfälligt undervisningsarbete, ofta timlön baserad på normal heltidslön, medför ofta dålig kvalitet på undervisning. Jämför med konsultverksamhet på andra områden.

Pröva en öppen skolorganisationsform vid högre utbildningsnivå utifrån elevens behov. Kanske en "utbildningscheck" där man köper sin egen kunskap (lärare). Mät utbildningsresultat utifrån elevperspektiv istället för utifrån ett lärarperspektiv som dessutom befäster normen.

Skapa ett "Kreativt Center" för att utforska framtidens scenkonst som i utgångspunkt är normfritt och jämställt beträffande både kön och konstnärlig genre och där utbildningen styrs och organiseras utifrån konstnärens behov. Alla har olika intressetoppar genom livet, undersök om man kan anpassa utbildningen efter individuella kurvor.

Schemalägg mer samarbete mellan olika konstnärliga grenar inom de skolor som under samma tak undervisar inom musik, teater och andra medieformer.

Undersök och beskriv över tid vad som händer med normen om man ökar antalet kvinnliga lärare och utbildningsledare.
Brist på kvinnliga linjeledare samt allmänna svårigheter att ändra invanda beteenden och maktstrukturer på alla typer av fasta arbetsplatser är en stor orsak till vidmakthållandet av manlig norm.

Förutom direktkontakt med beslutsfattare behöver man helt klart utveckla och erbjuda olika former av utbildningar och fortbildningar för såväl kulturens organisationer som för utövarna. Grundpelarna för sådan utbildning får man så att säga på köpet genom detta arbete.

Thomas Gustafsson GAC